Dikt
Fick idag, för första gången, en dikt. Imponerande att få ihop tycker jag som själv är helt värdelös på att skriva. Hoppas att man får publisera andras dikter så här i sin blogg. Fast nu är det min dikt kanske..
Till en äldre sommarkärlek
Daggen sken i solens första strålar
Innan skuggor kom och ljus försvann,
På rosorna som Vårens händer målar,
Låg där unga dagg som klara brann.
Då tänkte jag, och tänkte gamla tankar,
Då när jag såg den dagg- och rosbedrift.
På dig, som i mitt hjärta lade ankar,
Och på min längtans mörka, bistra gift.
För som en dagg kan skina i en blombädd
Kan dina ögon blänka från sin hamn.
Din blick som gjorde barnet i mig orädd,
Din värme jag fick känna i din famn.
Och rosors blad de böjs i sina kanter
Och formas nästan likt en kvinnas min,
Då när hon läppstift klätt mot läppars branter
Som för att synas praktfullt klar och fin.
I rött jag minns att läpparna du målat
Den första gången som jag tänkte så;
Att våra munnar båda kunde skålat,
En kyss av dig, jag kunde tigga få.
Men morgonljuset lever aldrig länge
Och daggen torkar ut i dagens eld.
Skuggor blir till Hades mörka hänge,
Och döda rosor blir den domen fälld.
Den dom som slet ett hjärta från ett annat,
Att bulta ensam, i ett dammigt bröst.
Och när man allt i livet tomt förbannat
Då hjälper ingen annan kvinnas röst.
Nu knackar det på porten av mitt Troja,
Där står en häst, en gammal myts bekant.
Var är Kassandra, sierskan av Troja?
Jag tror att allt hon förutser är sant!
Innan skuggor kom och ljus försvann,
På rosorna som Vårens händer målar,
Låg där unga dagg som klara brann.
Då tänkte jag, och tänkte gamla tankar,
Då när jag såg den dagg- och rosbedrift.
På dig, som i mitt hjärta lade ankar,
Och på min längtans mörka, bistra gift.
För som en dagg kan skina i en blombädd
Kan dina ögon blänka från sin hamn.
Din blick som gjorde barnet i mig orädd,
Din värme jag fick känna i din famn.
Och rosors blad de böjs i sina kanter
Och formas nästan likt en kvinnas min,
Då när hon läppstift klätt mot läppars branter
Som för att synas praktfullt klar och fin.
I rött jag minns att läpparna du målat
Den första gången som jag tänkte så;
Att våra munnar båda kunde skålat,
En kyss av dig, jag kunde tigga få.
Men morgonljuset lever aldrig länge
Och daggen torkar ut i dagens eld.
Skuggor blir till Hades mörka hänge,
Och döda rosor blir den domen fälld.
Den dom som slet ett hjärta från ett annat,
Att bulta ensam, i ett dammigt bröst.
Och när man allt i livet tomt förbannat
Då hjälper ingen annan kvinnas röst.
Nu knackar det på porten av mitt Troja,
Där står en häst, en gammal myts bekant.
Var är Kassandra, sierskan av Troja?
Jag tror att allt hon förutser är sant!
Kommentarer
Postat av: Nathalie
nämen åh vilken fin! vem skrev den? :)
Trackback
